Brev från Stefan

Här följer ett brev från Stefan Einarsson, som i augusti reste till Ivenets, som frivilligarbetare. Läs gärna också intervjun som vi gjorde med Stefan innan avresan.

Till Smögens församling, 1:a brevet 23 augusti 2001. Från Stefan, Jesu Kristi tjänare, kallad till tjänst och avdelad att hjälpa de fattiga i Ivenets församling.

Jag har nu varit i Ivenets i tre veckor och så här länge känns allting bra, det är klart att jag saknar mina vänner men det finns ju både brev och fax (00375177253674) så det går att hålla kontakten. Fader Viktor och jag går alldeles utmärkt ihop och har roligt tillsammans. Resan hit gick bra förutom att jag tog fel väg i Warzava och tappade 1 ½ timme, efter 93 mil var jag framme i Ivenets, det var många poliskontroller på vägen och jag kom fram 02.00. Vägarna är fruktansvärt dåliga och Saaben spinner som en katt. Den drog bara 0.82 liter milen. Den stora frågan härborta är inte om man får punktering utan när och var.

Jag har kommit igång bra med mitt arbete! På dagarna hjälper jag antingen Fader Viktor eller så sågar jag ner träd ute vid Victoria House. Att jag inte sågat mig i benet eller fått en tall i huvudet beror nog mer på vänners förbön än på ren tur. Jag har också ett tiotal gamla jag gör hembesök hos. Tänk er lilla Lisa 85 år, 1.20 cm lång låghalt, ryggen är förvriden och helt demolerad och så går hon i 90 graders vinkel och bor i ett ruckel. Ändå så strålar det mer om henne än det gör om någon människa jag tidigare mött. Ja, Jesus finns verkligen i nöden! Ja, det är kanske där han tillåts att vara som störst.

Varje dag klockan 15.00 kör jag ut mat till de barn som bor i byarna där vi inte har några matlag (soppkök). Bland annat får nu Veronica och Rita i Makasitschi och Vala i Stanjoski mat varje dag. Det är sammanlagt 12 barn jag kör ut till.

Om jag förstått rätt så är det 15 barn i Ivenets, 4+1 barn i Pralniki och 12 stycken i småbyarna. Byarna Stanjoski, Sheloshyna, Sudniki och Makasichi är total katastrof, det är totalt obeskrivligt. Det är mycket vodkaproblem och så är det obeskrivligt skitigt. Man blir emottagen med öppna armar när man kommer och det ger en sådan glädje. I Pralniki skrev jag 4+1, den här +1 är en gammal tant som är som ett barn i huvudet. Hon är jättego och heter Xenia. Resan ut i byarna är ca 4 mil och tar 2 timmar, det är då bra med en gammal röd Saab, för många ställen som man kör på kan man inte kalla väg.

Barnen från byarna som har varit på Smögen stöter jag på rätt så ofta, häromdagen lirade vi fotboll i Pralniki.Det är mycket byråkrati här borta, att förlänga mitt Visa tog tre dagar i Minsk. Det var stämplar hit och dit och sen skulle man betala på ett annat ställe och så nya stämplar och nya papper och mer pengar- nog om det.

Ja, mig går det ingen nöd på. Jag har ett fint rum på ca 20 kvadratmeter och så har jag Baba Luda, en gammal tant, som lagar mat. Men just nu så är det fasta i femton dagar så nu blir det inget kött. Man får ju ta seden dit man kommer. På kvällarna besöker jag vänner jag känner, eller så är jag i mitt hus eller Stefan Domen som vi säger här. Det bästa med att inte kunna språket är att det inte går att prata massa skit eller förtala någon som inte tycker som jag. Jag har kommit på att vi är väldigt snabba att åsiktsregistrera varandra därhemma på Smögen.

Jag måste också passa på att ge ett boktips, jag har läst en så fruktansvärt bra bok. Oj, nu knackar det på dörren…..
Det var en pojke som kom hit med en påse äpple.
Ja, det var det med boktipset. När jag hade läst den så började jag om och läste en gång till. Den handlar om nåden, och har man liksom jag vänt ut och in på Romarbrevet och stångat sin panna blodig i försök att förstå vad Paulus menar så vill jag varmt rekommendera “I nådens grepp” av Max Lucador, Libris förlag.

Här är allt bra, jag har bara tre problem:
1. Det är 200 meter till utedasset ocn när man nu kommit upp i den åldern att man inte grer en hel natt utan att gå på toa så är det väldigt jobbigt, man skall dessutom igenom två hänglås för att ta sig dit.
2. Sängen jag sover i har höga gavlar och är ca 1.85 cm lång. Jag själv är 1.95.
3. Bröd som man normalt slänger därhemma äter man upp här och tycker att det är jättegott.

Och så ett litet ord från Vitryssland:
Ju längre vi vandrar i blomsterträdgården, desto större är chansen att vi kommer att lukta som blommor. Ju mer vi hänger oss åt nåden, desto större är chansen att vi visar andra barmhärtighet.
Citat M Lucador

Var rädda om er och varandra.
Citat Bo Brander

Jag har mycket mer att säga er, men jag vill inte göra det med bläck och penna. Jag hoppas snart få se er igen, så att vi kan talas vid personligen. Frid över er. Vännerna hälsar. Hälsa vännerna var och en särskilt.

Tack för alla förböner!
Många kramar
Stefan “den tyste”



2001-09-08