Resa från överflöd till nöd

Resa från överflöd till nöd

För Stefan Einarsson, 34 år och bosatt på Smögen väntar några spännande månader. Om ett par dagar reser han till Ivenets på den vitryska landsbygden och volontärs-arbete där. Jag träffar honom över en kopp kaffe bland alla semesterfirare på Smögenbryggan. - Det är mycket nu... berättar han, men en liten pratstund har han ändå tid med.

Tidigare i år reste Stefan tillsammans med två andra på en kortare resa till Vitryssland. Resan gjorde starkt intryck på honom och nu är han alltså på väg igen. Men denna gång ensam och för en lite längre vistelse. - Jag har visum som gäller i tre månader, men det är inget som är riktigt bestämt, jag kanske kommer hem tidigare. Vi får se hur allt blir när jag kommer dit... Jag undrar varför han vill göra denna resa. - Jag älskar människorna där. Jag åker dit för att jag vill vara med dem först och främst. Men det är klart att jag åker för att göra lite nytta också.

Arbete av olika slag väntar
Vad man har med sig i bagaget brukar skvallra om vad man tänker sysselsätta sig med på en resa. Jag frågar därför Stefan vad han tar med sig. - Jag åker ner i min nybesiktigade Saab (som jag litar fullständigt på) och i den finns en motorsåg, yxa, vanlig såg och mina kläder. Jag planerar att hugga ved för äldre, så att de kan få varmt i sina hem till vintern. De som känner mig skrattar åt det för jag är ganska lat, men jag tror inte att det blir något problem där. Eftersom jag talar om vad jag ska göra så har jag ju lite press på mig... Bilen kommer nog till användning också. Fader Viktor tycker nog att det är roligare att min bil kommer än jag, skrattar Stefan. En bil är A och O för att kunna bedriva den diakonala verksamheten och ta sig ut i byarna med mat. De har bara en bil nu så jag hoppas att jag får följa med ut i byarna en hel del. Dessutom har jag förstått att Fader Viktor vill att jag ska hjälpa till och bygga på Victoria House, kanske blir det arbete där 1-2 ggr i veckan.

Åker i egen regi
Stefan åker inte på uppdrag av föreningen utan helt i egen regi. - Det är ganska lätt för mig att resa iväg egentligen. Jag har de rätta förutsättningarna "bara mig själv att tänka på". Här på Smögen bor han inneboende hos en god vän. Vad väntar dig för boende i Vitryssland, undrar jag? - Jag ska bo i ett litet rum i köket i församlingshemmet. Det är 200 meter till utedasset. Jag har flängt runt mycket så jag är inte så kräsen, men det är klart att jag kommer sakna en dusch, man blir ju så svettig av kroppsarbete.. Hur blir det med maten då? -Det oroar jag mig inte för. Det löser sig, det finns ju lite att köpa eller så kanske jag äter hos någon där. Stefan understryker att han inte vill vara till belastning för någon. - Givetvis betalar jag för mig, säger han. - Denna resa är också mycket en resa för mig själv i mig själv. Jag funderar mycket på det liv vi lever här i jämförelse med det liv människorna lever där. Egentligen går det inte ens att jämföra eftersom vi lever ett liv i överflöd och de i nöd. Här i Sverige bygger vi fina "hus" till våra bilar, hus som är finare än människornas hem på den vitryska landsbygden. Men på något vis så tycker jag att människorna där är minst lika lyckliga som vi. Deras nöd gör att de lever närmare Gud, att de litar mer på honom. Den för dem också närmare varandra.

Räknar med missförstånd
Stefan talar inte ryska och det är inte många som kan engelska dit han ska. Hur har du tänkt att det ska lösa sig undrar jag. - Jag ska ta med mig ett litet lexikon och sedan får man väl använda kroppsspråket. Man måste nog räkna med att det blir en hel del missförstånd, men man får väl försöka känna in. Jag frågar honom om det är någon han ser fram emot att träffa speciellt. - Ja, många här på Smögen har ju något eller några barn som de håller kontakt med och vill hjälpa lite extra. Jag har istället en äldre dam som jag bryr mig extra om. Hon heter Elisabeth och går till midjan på mig. Hon tar hand om sin syster som är halvsidesförlamad. Henne ser jag fram emot att träffa.

Mitt livs första brev
Stefan lovar att han ska skriva ett brev till församlingarna på Smögen under sin resa och berätta hur han har det och vad han gör. - Mitt livs första brev, skrattar han. Det ser vi fram emot. Slutligen undrar jag om han känner sig nervös. - Nej, det gör jag inte, men det är mycket nu... men skriv att folk gärna får be för mig. Så tar vi avsked och Stefan kryssar iväg mellan sjöbodarna.


Cecilia Larsson



2001-07-31